Hanna, huset, hunden

För en dryg vecka sedan läste vi, på svenska lektionen, en bok under titeln "Hanna, huset hunden". Det var meningen att vi skulle läsa boken, fundera över den för oss själva och sedan samtala om vad vi lagt märke till i boken inför varandra. Jag blev given intrycket att lektionen var lika mycket väl genomförd som väl genomtänkt. Vad som till en början liknade en enorm hög av omaka pusselbitar i alla möjliga storlekar, visade sig till sist i slutet av lektionen rättas ut till en tydlig handling som fortfarande var tolkbar ur flera synvinklar.

Jag måste erkänna att jag, när vi först läste igenom boken, inte hade den blekaste aning om vad den handlade om. För ett ögonblick tror jag till och med att jag tvekade på att sidorna ens var i rätt ordning. Det var otroligt provocerande att vara medveten om att det finns en djupare mening i boken som jag inte förstod.

Det är fantastiskt hur overkligt mycket mer många ögon kan se i förhållande till det enstaka par som den ensamma individen är utrustad med. Bokpratet var en fantastisk upplevelse. Det var ansträngande, tidskrävande men fantastisk.